FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE

Natten mellan måndagen den 3 augusti och tisdagen den 4 augusti fick jag starka molvärkar som gjorde att jag sov väldigt dåligt. De avtog framåt 8 på morgonen och jag kunde sova fram till 12 ungefär. Under dagen tilltog förvärkarna och de blev starka och vid 18-tiden på kvällen gick det mellan 5 och 30 minuter mellan dem. Ju senare det blev, desto kortare mellanrum.
Eftersom Kalle skulle upp och jobba dagen efter och jag hade för ont för att sova och även att ligga still så la han sig på ovanvåningen och jag bäddade ner mig med datorn i sängen för att vila. Det gick sådär eftersom värkarna gjorde så ont, jag kunde absolut inte somna. Jag tittade på House på datorn och pratade med Juristen på msn.

Vid halv ett-tiden på natten ringde jag Ystad BB och berättade att jag hade 6-8 minuter mellan varje värk, barnmorskan gav mig tips på andning och sa att jag skulle stanna hemma så länge jag orkade men var välkommen in när jag ville. Vid tre stod jag inte ut längre utan väckte Kalle som kom ner och låg hos mig och hjälpte mig med massage och avslappning.

Efter en hel natt utan sömn ringde vi till Ystad BB och sa att vi åkte in. Klockan var nog vid halv sju på morgonen. När vi kom in kollade de barnets hjärtljud och mina värkar som registrerades under en halvtimmes tid. När de sen undersökte mig var jag såklart inte öppen alls. Dock hade de svårt att känna om jag var öppen eller inte och undersökningen blev rätt hårdhänt och gjorde så sjukt ont. Jag har en bakåtlutande livmoder så därför blev det lite svårt för dem att känna.

Dagen gick, värkarna kom med jämna mellanrum och jag kunde vila lite mellan dem men fick fortfarande ingen sömn. Jag badade vilket var otroligt skönt och hjälpte mig slappna av jättemycket. Lite då och då kopplade de på maskinen som registrerade barnets hjärtljud och mina värkar och på eftermiddagen undersökte de mig igen. Och inte ett skit hade hänt. Otroligt frustrerande att ha så ont i flera timmar men inte få något för det. Jag var livrädd för att bli hemskickad efter så många timmar på bb och kände att jag inte fixade att åka hem utan en bebis. Barnmorskan föreslog att jag skulle få en s.k sovdos för att kunna vila så jag skulle orka med och den fick jag vid 16-tiden på eftermiddagen. Smärtstillande och sömnpiller. Jag somnade ganska snabbt och sov fram till 20 ungefär. Vaknade och åt lite för att sen somna om till 22.

När jag vaknade hade värkarna avtagit. Barnmorskan undersökte mig och fortfarande hade inget hänt. Barnmorskan undrade hur jag ville göra och jag tog beslutet att åka hem eftersom jag kände det var bättre än att bli hemskickad. Men fy fan vad jobbigt det var att behöva åka hem igen och inte ha en aning om när vi skulle få åka tillbaks. Det kunde tydligen ta tid innan värkarna kom igång igen. Vi åkte vid 23-tiden och jag grät hela vägen hem. Kalle var under hela tiden superstöttande och jätteduktig och utan honom hade jag aldrig klarat det. Väl hemma gick jag och la mig men hann aldrig somna förrän värkarna kom igång igen.

Jag kände mig så sjukt misslyckad och var så uppgiven och det var så hemskt. Kalle stöttade och tröstade och det var guld värt, trots att han också såklart var väldigt besviken.

Under natten blev värkarna värre och värre och kom med jämna mellanrum. Vi hade tid hos barnmorskan på torsdag förmiddag så vi åkte dit. Hon såg nog på mig hur ledsen och besviken jag var och sa att hon efter lång erfarenhet trodde att allt skulle komma igång ordentligt på natten eller dagen efter.

Efter besöket hos barnmorskan åkte vi till Lund för att hämta dammsugaren vi köpt och för att köpa en vetekudde till mig eftersom min gått sönder. Värkarna tilltog och gjorde jätteont och när vi kom hem vid 12 tog jag en varm dusch, två alvedon och lyckades sova lite mellan värkarna fram till 16. Då städade jag och Kalle huset eftersom barnmorskan rådde mig till att först vila och sen röra mig och vara aktiv. Framåt kvällen åt vi lite och spelade kort men jag hade så ont att jag inte kunde sitta still. Äta kunde jag inte heller.

De förvärkarna jag hade nu var mycket värre än de jag haft innan. Jag kunde inte sitta och inte ligga utan fick ställa mig upp varje gång en värk kom, luta mig mot något och försöka röra underkroppen. Vi la oss i sängen för att kolla på My name is Earl men hann inte titta mer än kanske 10 minuter innan jag inte pallade mer utan vi ringde till Ystad igen. När jag beskrivit hur ont jag hade och hon hört mig andas genom en värk så tyckte hon absolut vi skulle komma in på en gång.

Vi kom iväg vid 21-tiden och precis innan vi åkte gick jag på toaletten och upptäckte att slemproppen gått. Resan till Ystad var jobbig eftersom jag hade så ont och värkarna kom jättetätt.
Väl inne på bb fick jag samma rum med badkar och samma procedur som första gången upprepades. Bebisen mådde bra och värkarna var täta och starka. Jag badade men det var svårare att slappna av nu för det gjorde så ont. Värkarna fortsatte under natten och jag låg och försökte vila men det gick inte alls. Det kändes som min kropp skulle slitas sönder och stackars Kalle fick både ett och två rivmärken på armarna. Men han var underbar och hjälpte mig hela tiden med massage och stöttning.

Vid första undersökningen hade jag fortfarande inte öppnat mig vilket gjorde mig nästan förtvivlad. Men livmodertappen var helt utplånad och nu kunde de känna vad som var ”fel”. Jag minns inte riktigt vad det var, men det var något ovanligt (såklart) som gjorde att det tog tid att öppna sig. Vid andra undersökningen så fick barnmorskan in ett finger mitt i en värk vilket gjorde att jag öppnade mig tre centimeter på en gång och det var jävligt skönt för nu kunde det ju bara gå framåt.

Ingen sömn plus de starka värkarna gjorde att barnmorskan, samma som sist, tyckte att jag borde få en sovdos igen. Men jag ville inte ha det eftersom jag var rädd att samma sak skulle hända som sist. Hon gick ut en stund och kom in och sa att det fanns en spruta jag kunde få istället som skulle få mig att slappna av. Jag var helt slut och tackade ja. I efterhand fick jag veta att det var Petidin jag hade fått, vilket är ett morfinpreparat och något jag inte ville ha. Jag hade skrivit i min förlossningsplan att jag var rädd för de medicinska bedövningarna och hade svårt för att se vilken jag skulle vilja ha. Petidin kan ge en minnesluckor och hur ont jag än hade så ville jag ju minnas min förlossning. Så det tyckte jag var lite fult gjort, att erbjuda en spruta men inte berätta vad det var för något. Jag borde kanske frågat själv men i det tillståndet var jag inte helt med.

Som tur var hade Petidinet ingen verkan alls på mig. Värkarna tilltog och framåt morgonen pausade de knappt, de bara kom och kom och kom utan mellanrum. Tillslut kom barnmorskan och bad mig överväga att ta ryggbedövning eftersom jag vid det laget bara var öppen fem centimeter och hade många timmar framför mig. Efter en stunds övervägande tackade jag ja till det men var ganska rädd. En läkare kom in vid 6-tiden på morgonen och satte bedövningen i ryggen. Det var väldigt obehagligt och han var en ganska sträng, dansk man som inte gjorde att det kändes lättare. Men bedövningen verkade snabbt och det var en underbar befrielse. Nu kände jag inte smärtan i värkarna utan bara ett starkt tryck neråt. Jag kunde äntligen få vila!

På morgonen fick jag en ny barnmorska och hon var guld. Efter att ha haft en mycket snäll men inte så besätmd kvinna så var hon jag fick nu väldigt rakt på sak. Gjorde upp en plan med mig om hur vi skulle fortsätta dagen och det kändes så skönt att veta vad som skulle hända. Jag kunde vila underförmiddagen och öppnade mig sakta men säkert.

Vid 12-tiden började värkarna kännas annorlunda. Det tryckte på så in i helvete efter att jag varit på toaletten och när jag kom ut därifrån så såg undersköterskan på mig att jag börjat få krystvärkar. Då blev det liv i luckan, de hade nog inte förväntat sig det riktigt än. Jag fick snabbt byta om till deras kläder, hade en egen klänning under hela tiden innan och det var skönt. Jag hade skrivit i min förlossningsplan att jag ville att barnmorskan skulle uppmuntra mig att prova olika ställningar, vilket hon gjorde och det var sjukt bra eftersom man blir så otroligt trött efter att ha krystat och tagit med allt man har och lite till.

12.15 började själva utdrivningen och den 7 augusti kl. 13.07 kom lilla Nemo ut. Kalle var en pärla och barnmorskan instruerade honom i hur han bäst kunde hjälpa mig. Hon peppade mig och hejade på och sa att jag var duktig och stark.

När Nemo kom ut så reagerade varken jag eller Kalle som vi trodde vi skulle göra. Jag har alltid haft en föreställning om att man blir överlycklig och börjar gråta när man får upp barnet på bröstet, men när jag låg där och de lyfte upp barnet framför mig så blev jag livrädd och ryggade tillbaks och när de la honom på mitt bröst sa jag att jag inte kunde ta i honom för jag visste inte hur man gjorde.
Nemo föddes i ansiktsbjudning vilket innebär att han kom med ansiktet uppåt istället för ner, vilket försvårar läget lite grann men det gick fint ändå. Han hade dock en topp i pannan som gjorde att han såg lite läskig ut, men den la sig efter bara någon timme.

Efter att ha blivit sydd med några stygn (3-4 kanske) så blev vi lämnade ensamma. Varken jag eller Kalle fattade riktigt vad som hänt eftersom det gått så snabbt. Jag kände mig som om jag befann mig i något konstigt vakuum, helt utmattad fysiskt men otroligt glad. Vi fick vara ensamma med vår helt nya bebis i ett par timmar innan vi flyttades till ett familjerum. Jag tog en dusch och sen låg vi bara i sängen med vår lilla Nemo och försökte fatta att han faktiskt kommit.

Vi stannade på bb från fredag till tisdag. Det var jätteskönt att få vara där och kunna slappna av, få hjälp och råd direkt vi behövde om det så bara var mitt i natten. Amningen funkade inte alls och hade det inte varit för de duktiga barnmorskorna hade jag gett upp. Kan skriva om det någon annan gång hur det gått med det. Det var mest på grund av amningen som vi stannade så länge också. Nemo blev undersökt ett par gånger och gjorde lite tester och allt har sett perfekt ut.
Själv har jag mått bra efter förlossningen. Blöder inte så mycket men det känns ju att underlivet varit med om något. Det gjorde lite ont att resa sig de första dagarna, och att sätta sig såklart. Stygnen gör det svårt att tvätta och torka och det är klart det gör ont och svider men med lite försiktighet och tålamod funkar det.

Det var jobbigt att det blev så utdraget. Jag mådde dåligt och kände mig misslyckad men det var helt klart värt varenda minut av smärta. Det var sjukt häftigt att föda och att använda varenda kraft i hela kroppen till att krysta och känna barnet komma närmare och närmare. Klart det gjorde ont men jag tycker förvärkarna var hundra gånger värre.

Nu är vår lilla Nemo här och ett nytt äventyr har börjat.