Jag är så ledsen jämt. Jag tänker ledsna tankar, lyssnar på ledsen musik och skriver ledsna ord.
Inatt grät jag mig till sömns, igen, med ansiktet mot Kalles rygg och med min hand i hans. Jag tänkte på min älskade Puff som inte fick finnas mer för att någon med mer makt än mig bestämde att han skulle bli sjuk. Fy fan vad det är orättvist, fy fan vad jag inte tänker acceptera det och fy fan vad jag saknar honom.
Jag är ledsen för fler saker också. Att någon nära mig inte vill vara med mig. Undviker mig och mina frågor och kommer med undanflykter som kanske inte håller.
Men skitsamma, men fan bryr sig, eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar