# 1

Titel: Señor Martinez Mondragon's bekännelse

Album: Björn Afzelius & Mikael Wiehe (1986)

Text: Björn Afzelius

Musik: Jim Page

"Jag satt en dag på stranden i Italien och läste Herald Tribune. På sidan sju redovisades ett förhörsprotokoll frånNicaragua. En Contrassoldat hade fått nog av sin egen verksamhet och frivilligt överlämnat sej till Sandinist-regeringen i Managua. När jag läst artiklen frös jag som en hund i solsknet. Jag lämnade stranden och gick hemoch skrev texten direkt ur tidningen. Offren i sången är bara två av de femtiotusen dödade nicaraguanska bönder,vilkas liv Ronald Reagan har på sitt samvete - om han nu hade haft ett sådant"

Vi lämnade vårt läger innan

solen brutit fram,

vi var elva meniga och

en kapten i vårt föreband.

Vi gick mot Nicaragua,

gränsen nåddes klockan sju,

och redan klockan åtta

kom vi fram till första byn.

Vår uppgift var att rekrytera

bönder ifrån byn,

men det tycktes som dom flesta

av dom redan hunnit fly.

Vi fann dock en som gömde sej

i brunnen på ett torg.

När vi hitta' honom kapade

vi tampen, mest på skoj.

Han kunde inte simma,

det blev allvarligt en stund;

Hans hustru stod och ylade

som om hon var en hund.

Vi drog honom ur vattnet

och vi krävde några svar,

bland annat på varthän

dom andra hade gett sej av.

Han skakade på huvet

och slog ut med armarna.

Han fälldes av kaptenen

med en spark mot tarmarna;

Den stackarn börja' gråta,

och be för sina barn,

och han svor vid alla helgon

att han hade inga svar.

Förhören ledde ingen vart,

trots allehanda hot.

Förhörsledarn, kaptenen,

miste snart sitt tålamod;

Han fräste ut en order,

några meniga gick fram,

och snart låg hustrun bunden

i torgets heta sand.

Dom våldtog henne omsorgsfullt,

jag minns att dom var tre.

Hennes man blev så pass upprörd

att han måste lugnas ner;

Tyvärr tog slaget illa,

kanske var han lite spröd,

för när det hela väl var över

så var bonden faktiskt död.

När kvinnan släpptes skrek hon

att hon också måste dö.

Hon klöste sej i skrevet

så att klänningen blev röd;

Jag kunde inte se det,

jag måste titta bort,

men kaptenen tog sitt ansvar,

och han gjorde pinan kort.

Jag har svårt i efterhand att

själv begripa det som skett;

Man kan hänvisa till varje krigs

förråande effekt.

Det kan va en delförklaring

att jag ej är sandinist,

men jag tycker inte själv det gör

historien mindre trist.

Vi mördade två fattiga,

det är en evig skam;

Men jag hoppas att jag tillåts

kompensera det jag kan.

Så med juryns goda minne

vill jag träffa deras barn,

och jag skall göra allt jag mäktar

för att hedra mor och far.

Jag står i alla händelser

till ert förfogande;

Jag har inställt mej här frivilligt,

jag mördar aldrig mer.

Jag avsvär mej nu Contras,

CIA och Pentagon,

och herrarna som köpte mej

i det fjärran Washington.

...dom lämnade sitt läger

innan Solen brutit fram,

dom var tio meniga

och en kapten i sitt föreband.

Dom gick mot Nicaragua,

gränsen nåddes klockan sju,

och redan klockan åtta

kom dom fram till nästa by...