Utmaningen

Idag skulle jag springa från Gaddaröd till Rigeleje och jag var faktiskt lite nervös innan. Jag kom till Emma efter 15 någon gång och gav mig strax därpå av tillbaka. Asfalt hela tiden men väldigt fina omgivningar att titta på. Jag hade min klocka inställde på att visa kalorier och tempo och första gången jag kollade hur långt jag kommit hade det gått 5,5 kilometer. Då kändes det faktiskt lite jobbigt och solen sken så det var rätt varmt men det värsta var att jag hade en hel svärm med flugor som surrade runt mig precis hela tiden. Sjukt irriterande och vid två tillfällen flåsade jag om en äcklig fluga i munnen.

Men jag sprang på och plötsligt så kom Kalle, Karin och barnen körande! De hejade och gav mig vatten och det var helt underbart att se dem! Då hade jag nästan kommit en mil och efter det lättade det. Jag hade någon kilometer kvar till Maglehem och när jag kom dit hade min hejarklack stannat där och stod och ropade och peppar. Gud vad mycket lättare det går när man ser sina nära och kära stå och heja på en.

Jag fortsatte och svängde av mot Rigeleje och efter ett tag kom Emma susande förbi i min bil eftersom hon skulle köra sen tillbaka. Då var det ett par kilometer kvar och jag började bli riktigt trött i höfterna även om benen och flåset kändes helt okej.

När jag äntligen kom till sommarstugan hade jag sprungit 16,4 kilometer och jag tänkte att nu var det lika bra att springa lite till och komma upp i 17 kilometer jämnt. Så det gjorde jag och när jag äntligen fick stanna och stoppa klockan hade jag sprungit 17 kilometer. Jag är så stolt över mig själv! Fan alltså, 17 kilometer, det är långt!

När jag kom fram till stugan pustade jag ut ett tag och sen hällde jag och Emma upp vin och efter en god middag kom Jörgen och hans storebror (Emmas sambo) och vi har haft en rolig vinkväll på altanen. Jag och Emma gick en sväng i kolmörkret och kollade in campingen men det var ingen partycamping vill jag lova.

Nu har alla åkt hem till sitt, jag är mer än nöjd med dagen och otroligt stolt över mig själv. 17 kilometer i 5.48-fart är liksom för bra för att vara jag, typ. Jag kan knappt tro det. Sist jag sprang långt, 15 kilometer, så gjorde jag det på 1.39 och nu sprang jag 17 kilometer på 1.38.46. Nu ska jag väl vara redo för halvmaran nästa helg. Tror jag..........