När Kalle kom hem från minnesstunden ikväll och visade en bild på Johan med alla låtar som spelats under kvällen kunde jag inte hålla tårarna inne. Jag klarar inte av så sorgliga saker och även om Johan inte stod mig nära så blir jag så berörd. Han var en del av livet under en period, en självklar person, och när människor som funnits där försvinner efter vägen så är det så jävla sorgligt. Jag kan inte sluta gråta för jag tänker på en mamma som förlorat ett barn, sin son. Hur klarar man det? Jag vet inte hur jag skulle klara att någon som stod mig nära gick bort och jag hoppas aldrig aldrig aldrig jag behöver uppleva det. Och så tänker jag att man ska ta vara på det man har och aldrig ta det för givet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar