Hundattack

Ahhh ni kan inte ana vad som hände igår, min otur fortsätter kan man säga.

Jag var hem lite snabbt till en kompis för att titta på hennes treveckor gamla bebis innan vi skulle äta och när jag skulle gå hem kom en släkting till henne. Jag skulle precis gå ut och han sa att han hade sin hund bunden på verandan så han följde med ut. När jag kom ut genom dörren kom hunden, som jag träffat förut, mot mig och jag hälsade på honom och då plötsligt flyger han på mig och hugger mig i armen. Och inte vilken hund som helst utan en grand danois-hanne på 90 kilo. Ägaren som också blev chockad sa att jag skulle åka till akuten och så skulle han betala allt och jag mumlade att jag får se hur jag gör och så gick jag hem.

Och där var det kaos. Leon skrek för han var trött och så kom jag med blödande arm och när vi tittade närmare så hade det börjat bli blått och var två djupare köttsår, ett mindre och så skrapmärken efter fler tänder. Usch jag var så skakig och förvirrad och visste inte vad jag skulle göra. Ringde Kalles mamma som är narkossköterska och hon sa att jag borde åka in direkt så det fick kollas upp. Men akuten en kväll kändes inte så lockande, speciellt inte med en ledsen bebis som säkert skulle vara hysterisk om jag åkte så pappa ringde en kompis till honom som är läkare och bor här i byn. Vi fick komma dit och han kollade såret så det inte var några skadade senor och så tog han en spik som han eldade på och med toppen på den undersökte han hur stort och djupt såret var. Det var vidrigt, ner med den i det köttiga, blodiga gojset och rörde runt, tur man inte är så äckelmagad. Men han tyckte inte jag behövde åka in med det utan bara hålla det rent och öppet och om jag skulle bli röd och få ont i armhålan skulle jag höra av mig igen så skulle han skriva ut antibiotika.

Jag hade svårt att somna igår trots att jag var dödstrött. Armen värkte och det var lite svårt att få bilden av hundens stora gap runt min arm ur huvudet. Ägaren, som vi känner (såklart, här känner alla varann och så är vi släkt också, såklart) ringde så vi har pratat med honom och det verkar som att de ska ta bort hunden. Jag tycker så synd om dem, vilket hemskt beslut. Och även om jag vet att jag inte har någon skuld till det kan jag inte låta bli att känna mig lite skyldig. Hade det inte varit för mig hade de kunnat ha sin hund kvar. Men samtidigt hade de hänt förr eller senare ändå och det var ju tur han bet en vuxen och inte något barn. Jag är sjukt glad för att jag inte hade mina barn med mig, herregud det vill jag inte ens tänka på..

Så det var dramatiken igår. Idag är jag öm, det blöder lite fortfarande men jag mår bra iallafall.