Blåmärkena är mindre och gula/mörklila/röda och såren har dragit ihop sig. Det största är knappt en centimeter långt nu. Det kommer nog bli stora ärr men jag bryr mig inte så mycket om det. Min kropp är så ärrad redan så en krigsskada mer eller mindre spelar ingen roll.
Tur i oturen att tatueringen inte blev sabbad, det hade inte varit så roligt.
3 kommentarer:
Knappt en centimeter... Du låter väldigt positiv trots allt som hänt. Det hade nog inte jag gjort, jag hade gnällt allt vad jag kunnat. Skönt att det går på rätt väg iaf.
Jag tror jag känner mest tacksamhet för att jag inte hade barnen med mig, den tanken vill jag inte ens tänka.
Satt och tänkte på just det, tänk om du hade haft barnen m dig. Fy f...
Sen tänker jag på hundägarna, tänk vad läskigt att leva m en 90kg osäker hund. Hade Milton som bara väger knappt 8kg hade jag iaf tagit mig en funderare el två. Man vill väl ändå känna sig trygg m sin hund?
Hoppas du läker ihop snart o inte blir allt för ärrad.
Skicka en kommentar