Vecka 40. Nu har vi kommit till den tidpunkten i graviditeten som varit den jag först fasat för och sen längtat efter. I början var jag livrädd för denna magiska vecka. Livrädd för att det skulle komma en bebis och jag sa att jag gärna skulle vara gravid 50 veckor.

Idag känner jag INTE så. Jag dör lite av tanken på att det ju faktiskt kan dröja upp till tre veckor innan Nemo är hos oss. Jag vill han ska komma i veckan som kommer nu för jag är faktiskt så pass redo som jag tror jag kan bli. Jag längtar efter att få se hur han ser ut, hålla honom och se vem han egentligen är.

Han är ju så sjukt nära men ändå så långt borta. Jag kan se honom röra sig i magen, känna honom och klappa på honom. Min hand är bara några centimeter från hans kropp men ändå kan jag inte röra vid honom, det är en ganska konstig känsla.

Jag vill han ska komma och ligga i sin söta vagga, jag vill bada honom och klä honom i alla fina kläder. Jag vill ha honom tätt intill mig i den fina bärsjalen och jag vill gå på promenader med honom i hans fina vagn.

Dagarna som kommer nu kommer mest vara en enda lång väntan. En transportsträcka. Jag orkar inte göra så mycket för jag får ont i rygg och fötter och jag är ofta väldigt trött. Jag önskar att Nemo kommer senast nästa helg, för då får Kalle två till lediga veckor då vi ska vara hemma och mysa och lära känna vår nya familjemedlem och sen när Kalle börjat jobba kommer mina föräldrar och får träffa sitt första barnbarn för första gången.

Vilken underbar tid vi har framför oss!