Idag blev Nemo 11 månader. Kan ni förstå? Han är liksom ingen bebis längre, han är ett barn. Jag trodde jag skulle vara en bebismamma hur länge som helst men tiden har verkligen flugit iväg.

Nemo är hur go som helst, han kryper upp i mitt knä jätteofta och lägger armarna om min hals och kramas och gosar. Han vinkar till alla och så klappar han händerna jättemycket. Han går jättebra och snabbt med gåvagnen eller om man håller honom i händerna. Han kan även gå om man håller honom i en hand, fast då blir det lite vingligare.

Han kan stå upp själv längre stunder. Han har definitivt både balansen och styrkan men han är en liten fegis och sätter sig ner efter en liten stund. Han är duktig på att pyssla och underhålla sig själv men för tillfället är han lite gnällig eftersom det är fler tänder på g.
Jag har även lärt honom give me five och high five. Det är så roligt för han förstår så snabbt nu när man visar honom saker.

Lilla pojken, jag visste att jag skulle älska dig men trodde inte man kunde älska så här mycket...